Hys fast tillit till folkets flertal[*]

13 oktober 1957

Vi har nu funnit formen för korrigeringsrörelsen, nämligen, fritt tala ut, lufta åsikter fullständigt, hålla stora debatter och skriva väggtidningar. Det är en ny form som massorna skapat och som skiljer sig från andra former vilka vårt parti tidigare använt. Det är sant att det fanns ett fåtal väggtidningar under korrigeringen i Yenan, men vi uppmuntrade dem inte. Inte heller användes denna form senare under De tre kontrollerna och tre förbättringarna. Under de revolutionära krigens period fick vi ingen lön och hade inga fabriker för vapentillverkning, utan vårt parti och vår armé litade till soldaterna och folket på varje ort, massorna. Och sålunda växte en demokratisk arbetsstil fram under årens lopp. Men på den tiden fanns ingen sådan form som att fritt tala ut, till fullo lufta åsikter, hålla stora debatter och skriva väggtidningar, som det finns nu. Varför? Därför att vi då befann oss i krigets hetta och klasskampen var mycket skarp, och om vi hade tillåtit allmänt slagsmål inom våra egna led, skulle det ha varit illa. Nu är det annorlunda. Kriget är över och hela landet utom provinsen Taiwan är befriat. Därav denna nya form. Ett nytt revolutionärt innehåll måste finna en ny uttrycksform. Vår revolution idag är en socialistisk revolution, dess mål är att bygga ett socialistiskt land, och revolutionen har funnit denna nya form. Denna form kan snabbt populariseras, folk kan lätt tillägna sig den på några månader.

Folk känner huvudsakligen två slags rädsla när det gäller att fritt tala ut, lufta åsikter fullständigt, hålla stora debatter och skriva väggtidningar. Den ena är rädsla för oreda. Är ni rädda för oreda? Jag tror många är det. Den andra är rädsla för att inte kunna klara sig ur knipan. De som tjänstgör som direktörer för fabriker eller kooperativ, ledare för högskolor eller sekreterare i partikommittéer är alla rädda att de inte ska kunna ta sig ur sina svårigheter när väl åsikter börjar luftas och eldar tänds. Det är lätt att idag övertyga folk att de inte ska vara rädda, men det var ganska svårt i maj. I Pekings trettiofyra högre läroanstalter tilläts ingen att fritt lufta åsikter förrän många möten hållits. Varför behöver man inte vara rädd? Varför är det till vår fördel att åsikter luftas? Vilket är till vår fördel — att åsikter luftas i stor omfattning, i liten omfattning, eller inte alls? Att åsikter inte luftas är inte till vår fördel, och att lufta åsikter i liten omfattning löser inga problem, därför måste åsikter luftas i stor omfattning. För det första, skapar detta inte oreda, och för det andra, blir det inte omöjligt för folk att ta sig ur sina svårigheter. Naturligtvis är fallet annorlunda med vissa individer, till exempel Ting Ling kan inte ta sig ur sina svårigheter. Det kan inte heller Feng Hsueh-feng, som tände en eld för att bränna upp det kommunistiska partiet. De är bara en handfull, och de är högerelement. Andra människor behöver inte oroa sig, de bör kunna ta sig ur sina svårigheter. På sin höjd har de sådana fel som att de är byråkratiska, sekteristiska eller subjektiva, och om de har det behöver de bara rätta felen, så det finns ingen grund för rädsla. Det grundläggande är att ha tillit till folkets flertal, till det faktum att flertalet är bra. Arbetarnas flertal är bra, och böndernas flertal också. Likaså de flesta medlemmar av det kommunistiska partiet och ungdomsförbundet. Inga av dem vill kasta vårt land i oreda. De flesta av de borgerliga intellektuella, kapitalisterna och medlemmarna av de demokratiska partierna kan omdanas. Vi behöver därför inte vara rädda, för det kommer inte, och kan inte uppstå oreda. Vi måste hysa tillit till flertalet, och menar vi därmed 51 procent? Nej, det gör vi inte, vi menar 90 till 98 procent.

Den socialistiska revolutionen är ny för oss alla. Den revolution vi förut genomförde var bara en demokratisk revolution, som var borgerlig till sin natur. Den förstörde endast imperialistiskt, feodalt och byråkratkapitalistiskt ägande, men inte enskilt ägande eller nationellt kapitalistiskt ägande. Sålunda kunde många människor bestå den demokratiska revolutionens prov. Medan en del alls inte var pigga på en genomgripande demokratisk revolution och med nöd och näppe bestod provet, var andra villiga att arbeta hårt för den och bestod provet med glans. Nu gäller provet socialismen, och det är svårt för en del människor. Ta till exempel den partimedlem i provinsen Hupeh som ursprungligen var jordbruksarbetare. I tre generationer hade hans familj varit tvungna att gå ut och tigga. Befrielsen skänkte honom en ny tillvaro, han blev välbärgad och blev kader på distriktsnivå. Han klagade emellertid bittert över socialismen och ogillade starkt jordbrukskooperationen. Han krävde "frihet" och gick emot statsmonopolet på inköp och försäljning av spannmål. Nu har en utställning över denne mans liv anordnats för att tjäna som klassfostran. Han grät bittra tårar av ånger och sade att han skulle bättra sig. Varför är det svårt att bestå socialismens prov? Därför att socialismen betyder att förinta kapitalistiskt ägande och omvandla det till hela folkets socialistiska ägande, att förinta det enskilda ägandet och omvandla det till socialistiskt kollektivt ägande. Naturligtvis kommer denna kamp att pågå i många år, och det är svårt att just nu med säkerhet säga exakt hur lång övergångsperioden kommer att bli. Kampen i år är som en vågtopp. Ska det, liksom i Gula floden, varje år bildas en sådan topp? Tyvärr inte. Ändå kommer det att bildas en del under kommande år.

Hur många människor finns det idag i hela landet, vilka inte gillar socialismen? Tillsammans med många kamrater från olika orter har jag gjort en uppskattning. Den visar att omkring tio procent av hela vår befolkning ogillar eller bekämpar socialismen. Siffran omfattar godsägarklassen, de rika bönderna, en del av de välbärgade mellanbönderna, en del av den nationella bourgeoisin, en del av de borgerliga intellektuella, en del av det övre skiktet inom småbourgeoisin i städerna och till och med några få arbetare och fattiga och lägre mellanbönder. Vad är tio procent av en befolkning på sexhundra miljoner? Sextio miljoner. Det är inget litet antal och bör inte underskattas.

Det finns två bärande skäl för att säga att vi måste hysa fast tilltro till folkets flertal. För det första, 90 procent av vårt folk är för socialismen. De innesluter proletariatet, de fattiga bönderna vilka är landsbygdsområdenas halvproletariat, de lägre mellanbönderna och flertalet inom småbourgeoisins övre skikt, flertalet av de borgerliga intellektuella och en del av den nationella bourgeoisin. För det andra, bland dem som ogillar eller bekämpar socialismen, hur många tillhör de värsta fanatikerna, nämligen ultrahögerelement, kontrarevolutionärer, sabotörer och de som, fastän de inte ägnar sig åt sabotage, är mest envisa och sannolikt kommer att ta sina förstenade huvuden med sig i graven? Antagligen endast två procent. Vad är två procent av hela befolkningen? Tolv miljoner. Förenade och beväpnade med gevär skulle dessa tolv miljoner utgöra en armé av betydande storlek. Men varför kommer det inte att uppstå någon stor oreda i landet? Därför att de är spridda i olika kooperativ, byar, fabriker, skolor och avdelningar av det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och de demokratiska partierna. Eftersom de är spridda överallt och inte kan slå sig ihop kommer ingen stor oreda att uppstå.

Vilken omfattning har den socialistiska revolutionen, vilka klasser är indragna i denna kamp? Den socialistiska revolutionen är en kamp som förs av proletariatet i spetsen för det arbetande folket mot bourgeoisin. Fastän Kinas proletariat är relativt litet till antalet har det ett väldigt antal bundsförvanter, av vilka de viktigaste är de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna, vilka utgör 70 procent eller något mer av landsbygdsbefolkningen. De välbärgade mellanbönderna utgör ytterligare 20 procent. De välbärgade mellanbönderna av idag kan i stort delas upp i tre kategorier: de som är för kooperation, 40 procent; de som är villrådiga, 40 procent; och de som är emot, 20 procent. Fostran och omdaning under de senaste åren har åstadkommit en spricka bland godsägarna och de rika bönderna, av vilka en del inte längre är helt emot socialismen. Vi bör också inta en analytisk inställning gentemot bourgeoisin och de borgerliga intellektuella och inte betrakta dem alla som motståndare till socialismen, därför att så är inte fallet. Nittio procent av hela vår befolkning är för socialism. Vi måste hysa tillit till detta flertal. Genom våra ansträngningar och stora debatter kan vi möjligen vinna ytterligare åtta procent, vilket kommer att höja det totala antalet till 98 procent. De fanatiker som förbittrat bekämpar socialismen utgör bara två procent. Naturligtvis måste vi vara på vår vakt, därför att de är fortfarande en avsevärd styrka, såsom kamrat Teng Hsiao-ping nyss påpekade.

De rika bönderna utgör bourgeoisin på landsbygden, där mycket få människor lyssnar på dem. Godsägarna har ännu sämre anseende. Kompradorbourgeoisin förlorade sitt anseende för länge sedan. Vad gäller bourgeosin och de borgerliga intellektuella, det övre skiktet inom småbourgeoisin på landsbygden (de välbärgade mellanbönderna), det övre skiktet inom småbourgeoisin i städerna (de relativt välbärgade småföretagarna) och de intellektuella från dessa skikt, har de förvisso ett visst inflytande. I synnerhet de intellektuella är mycket eftersökta, de behövs på varje område. Universiteten behöver professorer, grund- och mellanskolor behöver lärare, tidningar behöver journalister, teatrar skådespelare och skådespelerskor och byggnadsprojekt vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker. För närvarande finns det fem miljoner intellektuella och sjuhundratusen kapitalister, tillsammans nästan sex miljoner. Om var och en har en familj om fem medlemmar, blir fem gånger sex miljoner trettio miljoner. Relativt sett har bourgeoisin och dess intellektuella en hög nivå av utbildning och tekniskt kunnande. Det är därför högerelementen är så malliga. Sade inte Lo Lung-chi att de små proletära intellektuella är ur stånd att leda en stor småborgerlig intellektuell av hans typ? Han envisades med att säga att han inte är borgerlig utan småborgerlig, en storsmåborgerlig intellektuell. Enligt min åsikt är inte bara de små proletära intellektuella utan också arbetarna och bönderna, vilka kanske knappast kan några skrivtecken alls, betydligt visare än Lo Lung-chi.

Högerelementen och mittenelementen bland bourgeoisin och dess intellektuella och inom övre skiktet av småbourgeoisin och dess intellektuella har inte försonat sig med det kommunistiska partiets och proletariatets ledning. De säger att de stöder det kommunistiska partiet och författningen. På sätt och vis menar de det och de räcker upp händerna och röstar för, men innerst inne är de inte verkligt försonade. Här måste en skiljelinje dras mellan högerelementen som är fientliga och mittenelementen som till hälften är böjda att försonas och till hälften inte. Finns det inte folk som säger att det kommunistiska partiet är oförmöget att leda både det ena och det andra? Denna syn är inte begränsad till högerelementen utan delas av en del av mittenelementen. Kort sagt, enligt deras argument är våra dagar räknade, och det kommunistiska partiet har inget annat val än att flytta till ett annat land och proletariatet till en annan planet. Därför att ni inte duger till någonting! Högerelementen säger att ni inte duger till något yrke alls. Huvudsyftet med den pågående debatten är att vinna de halvhjärtade mittenelementen, så att de förstår vad lagen om samhällsutvecklingen lagar handlar om och inser att det är bäst att de lyssnar till proletariatet, som inte har en hög utbildningsnivå och till de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna på landsbygden. På tal om utbildningsnivå, är proletariatet och de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna inte lika bra, men när det blir fråga om att göra revolution är det de som verkligen är bra på att göra det. Kan detta övertyga folkets flertal? Ja, det kan det. Det kan övertyga flertalet av bourgeoisin, de borgerliga intellektuella och det övre skiktet av småbourgeoisin. Likaså de flesta av universitetsprofessorerna, grund- och mellanskollärarna, konstnärerna, författarna, vetenskapsmännen och ingenjörerna. De som ännu inte är helt försonade kommer småningom att bli försonade, efter några år.

När nu folkets flertal stöder socialismen är den nya formens nuvarande utseende — att tala ut, lufta åsikter, hålla debatter i stor omfattning och skriva väggtidningar — fördelaktig. Denna form har ingen klasskaraktär. Högerelementen kan också använda den. Vi står i skuld till högerelementen för att de uppfann uttrycket "i stor omfattning". I mitt tal av den 27 februari i år använde jag inte detta uttryck, jag sade ingenting om att tala ut, lufta åsikter och hålla debatter i stor omfattning. Vid ett möte här i maj förra året när vi talade om att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla, omnämnde vi "lufta åsikter" och "tala ut", men i ingetdera fall användes uttrycket "i stor omfattning". Dessutom var att låta hundra blommor blomma avsett att tillämpas enbart inom litteraturens och konstens områden, och att låta hundra tankeskolor tävla enbart i akademiska frågor. Senare krävde högerelementen att tillämpningen skulle utsträckas till politiska frågor, med andra ord, de krävde att åsikter skulle luftas i alla frågor, och ville ha en "period av åsiktsluftning", och de ville dessutom ha dem luftade i stor omfattning.

Det är uppenbart att denna paroll kan användas såväl av bourgeoisin som av proletariatet; den kan användas i lika mån av vänstern, mitten och högern. Vilken klass gagnas verkligen av denna paroll om att tala ut, lufta åsikter och hålla debatter i stor omfattning och skriva väggtidningar? Sist och slutligen proletariatet, inte de borgerliga högerelementen. Orsaken är att 90 procent av befolkningen inte vill ha oreda i landet, de vill bygga socialismen. Av de återstående tio procenten som ogillar socialismen eller är emot den, är många villrådiga, och bara två procent är tvättäkta antisocialistiska element. Hur kan de möjligen störta landet i oreda? Därför gagnar till syvende och sist parollen att tala ut och lufta åsikter i stor omfattning, formen eller metoden att tala ut, lufta åsikter och hålla debatter i stor omfattning och skriva väggtidningar folkets flertal och hjälper det att omdana sig självt. Det finns två vägar — socialismens väg och kapitalismens väg — och det är socialismen som denna paroll gagnar.

Vi bör inte vara rädda för oreda eller för att inte kunna ta oss ur våra svårigheter. Å andra sidan kommer högerelementen att finna det svårt att ta sig ur sina, även om det fortfarande blir möjligt för dem att göra det. I överensstämmelse med dialektiken kommer högerelementen, tror jag, att klyvas i två delar. En hel del av dem kommer antagligen att trängda av händelsernas allmänna tendens klarna i sitt tänkande, ändra sin ståndpunkt, uppföra sig väl och inte vara så envisa. När detta händer kommer deras högerstämpel att tas bort, de kommer inte längre att kallas "högerelement" och kommer dessutom att få arbete. En handfull av de värsta fanatikerna förblir kanske förhärdade till slutet och bär högerstämpeln med sig i graven. Det gör inte så mycket, det kommer alltid att finnas sådana individer.

Sedan högerelementen ställde till bråk var vi i stånd att skaffa oss en viss överblick: å ena sidan är 90 procent av befolkningen för socialismen, och med någon ansträngning kan vi göra det till 98 procent. Å andra sidan ogillar tio procent socialismen eller är emot den, bland vilka de värsta fanatikerna, som är rakt emot socialismen, utgör bara två procent. Med denna inventering vet vi var vi står. Under ledning av proletariatets politiska parti och eftersom folkets flertal stöder socialismen kan vi använda metoden att fritt tala ut, lufta åsikter till fullo, hålla stora debatter och skriva väggtidningar för att undvika sådana händelser som i Ungern och det som nu sker i Polen. Det finns inget behov för oss att förbjuda en tidning, såsom skedde i Polen[1] , allt vi behöver göra är att publicera ett par ledarartiklar i partiets tidning. Vi skrev två ledarartiklar som kritiserade Wen Hui Pao. Den första var inte grundlig och träffade inte huvudet på spiken, men efter den andra grep Wen Hui Pao sig an med att rätta sina misstag. Detsamma gjorde Hsin Min Pao. Detta kunde inte hända i Polen, för de har inte löst problemen med kontrarevolutionärer och högerelement, och om vilken väg de ska ta, och inte heller har de lagt tonvikten vid kampen mot borgerliga idéer. Följaktligen utlöstes ett intermezzo av att en tidning förbjöds. Jag tror att det är lättare att sköta sakerna i Kina och har aldrig varit pessimistisk. Sade jag inte att oreda inte skulle uppstå och att vi inte borde vara rädda? Oreda kan vändas till en god sak. Varhelst åsikter luftas till fullo och de värsta typerna ylar och morrar och stor oreda följer i deras spår, kommer sakerna att bli mycket lättare att sköta. Före befrielsen hade Kina bara fyra miljoner industriarbetare, och nu finns det tolv miljoner. Fastän liten till antalet är arbetarklassen, och arbetarklassen allena, synnerligen löftesrik. De andra klasserna är alla klasser i övergångsstadier, de måste allesammans företa övergången i riktning till arbetarklassen. I det första steget av denna övergång blir bönderna kollektivbönder och i det andra steget arbetare på statsjordbruk. Bourgeoisin kommer att skaffas undan, men inte fysiskt. Bourgeoisin kommer att skaffas undan som klass men att omdanas som individer. De borgerliga intellektuella behöver omdanas, och likaså de småborgerliga intellektuella. De kan omdanas gradvis och förvandlas till proletära intellektuella. En gång citerade jag ordspråket "När huden är borta, vad ska då håret sätta sig fast på?" Om de intellektuella inte sätter sig fast på proletariatet, löper de faran att "dingla i luften". Många människor har nu anslutit sig till fackföreningarna, och en del frågar: "Nu när vi är med i fackföreningar är vi då inte medlemmar av arbetarklassen?" Nej. En del har anslutit sig till det kommunistiska partiet och ändå är de antikommunister. Är inte Ting Ling och Feng Hsueh-feng kommunister som är antikommunistiska? Anslutning till en fackförening gör inte automatiskt en person till medlem av arbetarklassen, för han måste genomgå en omdaningsprocess. Medlemmar av de demokratiska partierna, universitetsprofessorer, litteratörer och författare har inga vänner bland arbetare och bönder. Detta är en allvarlig nackdel. Fei Hsiao-tung till exempel har över tvåhundra vänner bland de högre intellektuella på orter som Peking, Shanghai, Chengtu, Wuhan och Wusih. Han kan helt enkelt inte bryta sig loss från gruppen, och inte nog med det, han har gjort en medveten ansträngning att organisera dessa människor och har luftat åsikter å deras vägnar. Det är orsaken till hans besvär. Jag vill fråga: kan du inte ändra dig litet? Släpp din grupp om tvåhundra och sök dig tvåhundra nya bland arbetare och bönder. Enligt min åsikt bör alla intellektuella skaffa sig vänner bland arbetarnas och böndernas massor, där kan de finna verkliga vänner. Bli vänner med gamla arbetare. Bland bönderna, var inte alltför kvicka att göra er till vänner med de välbärgade mellanbönderna utan sök era vänner bland de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna. Ty de gamla arbetarna har ett fint sinne för att orientera sig och likaså de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna.

Korrigeringsrörelsen omfattar fyra stadier, luftning av åsikter, motangrepp, reform och studier. Detta innebär det stadium då åsikter fritt luftas, det då motangrepp företas mot högerelementen, det då kontroll och reform genomförs och slutligen det då en del marxism-leninism studeras och kritik och självkritik företas i gruppmöten på ett sätt som erinrar om "en mild bris och ett stilla regn". När "en mild bris och ett stilla regn" först föreslogs i ett dokument om korrigeringen, som Kinas kommunistiska partis Centralkommitté utgav den l maj i år, vände sig ganska många människor, huvudsakligen högerelement, emot denna idé och ville ha "en stark storm och ett häftigt skyfall", vilket har visat sig vara fördelaktigt för oss. Det är vad vi väntade oss. Ty samma sak hände under korrigeringsrörelsen i Yenan. I stället för den milda bris vi hade föreslagit blåste en stark storm upp, men till slut förhärskade den milda brisen. När väggtidningar kom upp i tusental i fabrikerna, fick folk i ledande ställning en svår tid. I tio dagar ungefär vägrade en del att göra sitt jobb eller ville ta avsked. De sade att de inte kunde härda ut längre, inte kunde äta eller sova. Så var det med sekreterarna i partikommittéerna vid universiteten i Peking, de förlorade aptiten och kunde inte sova. Högerelementen sade att de måste ha en obegränsad luftning av åsikter och inga genmälen. Också vi sade att vi skulle låta dem prata bäst de ville och inte svara dem. I maj lämnade vi dem därför i fred och kom inte med någon vederläggning förrän den 8 juni, och sålunda blev alla åsikter fritt luftade. Grovt taget var mer än 90 procent av de åsikter som luftades riktiga, och högerelementens utgjorde bara en liten bråkdel. Vi fick helt enkelt härda ut och höra dem till slutet innan vi slog tillbaka. Varje organisation måste gå igenom detta stadium. Korrigeringen måste genomföras i varje fabrik och varje jordbrukskooperativ. Den genomförs nu inom armén. Detta är ytterst nödvändigt. Om ni hoppar över det kommer den "fria marknaden" att breda ut sig. Världen är underlig, för om man låter korrigeringen ligga nere i tre år kommer några konstiga argument att dyka upp och borgerliga idéer åter att visa sig i det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och de demokratiska partierna och bland universitetsprofessorer, grund- och mellanskollärare, journalister, ingenjörer och vetenskapsmän. Jag tror att precis som ens hus måste städas och ens ansikte tvättas varje dag, måste korrigering i allmänhet genomföras en gång om året, och pågå en månad eller så. Kanske kommer det vågtoppar om igen. Vi är inte ansvariga för den nuvarande, det är högerelementen. Sade vi inte att till och med i det kommunistiska partiet hade vi Kao Kang? Är det möjligt att det inte fanns en enda Kao Kang i de demokratiska partierna? Det tror jag bara inte. Återigen, sådana typer som Ting Ling, Feng Hsueh-feng och Chiang Feng har påträffats inom det kommunistiska partiet. Finns inte deras gelikar redan med också i de demokratiska partierna?

Bourgeoisin och de borgerliga intellektuella bör inse nödvändigheten av att omdana sig. Högerelementen vägrar att göra det, och på grund av deras inflytande är en del andra också ovilliga att acceptera omdaning och ger som skäl att de redan blivit omdanade. Chang Nai-chi säger att omdaning är förfärlig, lika illa som att få senorna utdragna och huden avflådd. Vi säger, man bör kasta av sitt gamla jag, och han säger att det betyder att få senorna utdragna och huden avflådd. Vem är det som i nuvarande stund ska dra ut senorna och flå av huden på denne herre? Många har glömt vad vårt mål är, varför vi vill göra allt detta och vad som är bra med socialismen. Varför är ideologisk omdaning nödvändig? Därför att vi vill att de borgerliga intellektuella ska tillägna sig den proletära världsåskådningen och omvandla sig till proletära intellektuella. De gamla intellektuella kommer att nödgas göra denna förändring därför att nya intellektuella träder in på scenen. I fråga om kunskap kan ni säga att de nya intellektuella inte har nått toppen ännu, men så småningom kommer de att göra det. Dessa nya styrkors framträdande kommer att ställa en utmaning till de gamla vetenskapsmännen, ingenjörerna, professorerna och lärarna och sporra dem framåt. Vi räknar med att de flesta kan göra framsteg och att en del kan omdana sig till proletära intellektuella.

Proletariatet måste bygga upp sin egen armé av intellektuella, precis som bourgeoisin gör. En given klass' regim kan inte klara sig utan sina egna intellektuella. Hur vore den borgerliga diktaturen i Förenta staterna möjlig utan sina intellektuella? Vår diktatur är en proletariatets diktatur, och proletariatet måste bygga upp sin egen armé av intellektuella, inberäknat alla de intellektuella från det gamla samhället som uppriktigt och fast intar arbetarklassens ståndpunkt sedan de omdanats. Förmodligen kan Chang Nai-chi räknas bland de högerelement som vägrar att ändra sig. När han uppmanas att ändra sig till en proletär intellektuell, vägrar han och säger att han gjorde denna ändring för länge sedan och nu är en "röd borgare". Nå, låt oss då följa metoden med självvärdering och offentlig diskussion; du kan själv göra värderingen, men den måste läggas inför allmänheten för diskussion. Vi säger att du inte får godkänt, Chang Nai-chi, du är en vit borgare. En del människor talar för att man ska bli expert först och röd senare. Att bli expert först och röd senare betyder att bli vit först och röd senare. Inte röd nu, men röd i framtiden — om de inte är röda nu, vilken är då deras nuvarande färg? Vit, naturligtvis. Intellektuella bör vara röda och experter på en gång. För att bli röda måste de besluta sig för att i grunden omvandla sin borgerliga världsåskådning. De behöver inte läsa en massa böcker, vad de måste göra är att skaffa sig en sann förståelse av följande frågor. Vad är proletariatet? Vad är proletariatets diktatur? Hur kommer det sig att proletariatet allena är så löftesrikt medan de andra klasserna allesammans är klasser i övergångsstadier? Varför måste vårt land ta den socialistiska vägen och inte den kapitalistiska vägen? Varför är det kommunistiska partiets ledning oumbärlig?

Många människor vänder sig emot vad jag sade den 30 april[2]. "När huden är borta, vad ska då håret sätta sig fast på?" Jag sade att förr i tiden fanns det fem hudar i Kina. Tre av dem var gamla, nämligen imperialistiskt ägande, feodalt ägande och byråkratkapitalistiskt ägande. Förr i tiden var de intellektuella beroende av dessa hudar för sitt levebröd. De var också beroende av nationellt-kapitalistiskt ägande och av småproducenternas ägande, det vill säga småborgerligt ägande. Vår demokratiska revolution hade som mål att ta bort de tre första hudarna, och räknat från Lin Tse-hsus[3] tid varade den i mer än ett århundrade. De två sista hudarna, nämligen nationellt-kapitalistiskt ägande och småproducenternas ägande, var måltavlor för den socialistiska revolutionen. Alla dessa fem hudar tillhör nu det förgångna. Det tre äldre hudarna försvann för länge sedan, och nu är de två andra borta. Vilken hud finns nu? Det allmänna socialistiska ägandets hud. Den är naturligtvis delad i två delar, hela folkets ägande och kollektivets ägande. Vilka är då de intellektuella beroende av för sitt levebröd? Vare sig de är medlemmar i de demokratiska partierna, professorer, vetenskapsmän eller journalister är de alla beroende av arbetarklassen, kollektivbönderna, hela folkets ägande och kollektivets ägande, med ett ord, de lever på det allmänna socialistiska ägandet. Nu, när de fem hudarna är borta, flyger håret omkring i luften och vill inte stanna på plats när det kommer ner. De intellektuella ser ännu med förakt på denna nya hud, de har en mycket låg tanke om proletariatet och de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna, vilka, säger de, är lika okunniga om astronomi som om geografi, och de tror att folk av alla "tre religionerna och de nio tankeskolorna[4]" inte på långt när kan mäta sig med dem. De intellektuella är ovilliga att godta marxismen-leninismen. Marxismen-leninismen bekämpades förr av många människor. Imperialisterna bekämpade den. Chiang Kai-shek bekämpade den dag in och dag ut och sade: "Kommunismen passar inte Kinas förhållanden" och skrämde folk för den. Det krävs tid såväl som en socialistisk ideologisk revolutionär rörelse för att de intellektuella ska omfatta marxismen-leninismen och omvandla sin borgerliga världsåskådning till den proletära världsåskådningen. Rörelsen detta år är avsedd att jämna vägen.

Efter motangreppet på högerelementen är allt nu lugnt i en del avdelningar, organisationer och högskolor. De som sitter i ledande ställning har det lätt och är ovilliga att genomföra de reformer som påkallas av de många riktiga kritiska synpunkter som framlagts. Så är fallet med en del avdelningar, organisationer och högskolor i Peking. Enligt min åsikt bör det komma ännu en flodvåg av åsiktsluftning i reformarbetets nuvarande stadium. Sätt upp väggtidningar och fråga: "Varför genomför ni inte reformer?" Utmana dem! Denna utmaning kan bli mycket nyttig. Reformstadiet bör ges litet tid, låt oss säga ett par månader. Det bör följas av en tids studier för att studera en del marxism-leninism och göra kritik och självkritik liknande "en mild bris och ett stilla regn". Detta blir fjärde stadiet. Sådana studier är inte rätt och slätt en sak som kan klaras av på ett par månader. Vad jag menar är att folks intresse för studier bör höjas då rörelsen närmar sig slutet.

Motangreppet mot högerelementen måste komma till ett slut. En del högerelement har förutsett detta. Stormen kommer att bedarra förr eller senare, sade de. Det är absolut sant. Man kan inte angripa högerelementen hela tiden, dag efter dag och år efter år. I Peking till exempel är luften inte så tjock av damm från striden mot högerelementen som tidigare, eftersom motangreppet är nästan över. Det är emellertid inte helt över, och vi får inte slappna i våra ansträngningar. Än idag vägrar några högerelement envist att ge sig, till exempel Lo Lung-chi och Chang Nai-chi. Jag anser att vi bör försöka några gånger till att diskutera ut sakerna med dem, men vad kan vi göra om de fortfarande vägrar att låta sig övertygas — inkalla dem till möten varje dag? Ett antal fanatiker kommer aldrig att bättra sig, och vi får helt enkelt ge upp. De är bara en handfull, vi lämnar dem åt sig själva och ställer dem åt sidan i några årtionden. Hur som helst kommer flertalet att sträva framåt.

Kommer vi att kasta högerelementen i sjön? Nej, inte en enda av dem. Högerelementen är en fientlig styrka därför att de bekämpar det kommunistiska partiet, folket och socialismen. Men nu behandlar vi dem inte på samma sätt som vi behandlar godsägare och kontrarevolutionärer, och det viktigaste tecknet på skillnaden är att de inte berövats rösträtten. Kanske ett fåtal av dem vägras denna rätt och förmås att bättra sig genom arbete. Vår metod är att inte häkta och inte beröva dem rösträtten utan att i stället ge dem en smula svängrum, och detta kommer att hjälpa till att splittra dem. Sade jag inte för en stund sedan att högerelementen är av två typer?
Typ ett är de, som efter att ha bättrat sig, kommer att få sin högerstämpel borttagen och kanske återvänder till folkets led. Typ två är de som förblir oförbätterliga till den dag de anmäler sig hos Helvetets konung. De kommer att säga: "Vi är inte av den typen som ger sig, Ers Majestät. Se så 'redbara' vi är!" De är bourgeoisins trogna tjänare. Högerelementen uppehåller förbindelser och identifierar sig med de feodala resterna och kontrarevolutionärerna och handlar i samförstånd med dem. Godsägarna hoppade högt av glädje över tidningen Wen HuiPao och köpte exemplar att läsa för bönderna för att avskräcka dem. "Se här", brukade de säga, "allt detta står i tidningen!" De ville ge lika gott igen. Sedan har vi imperialisterna och Chiang Kai-shek, vilka också identifierar sig med högerelementen. Till exempel reaktionärerna på Taiwan och i Hongkong står helt bakom Chu An-pings påstående att "det kommunistiska partiet monopoliserar allt", Chang Po-chuns krav om en "politisk planeringskammare" och Lo Lung-chis begäran om en "politisk rehabiliteringskommitté". Imperialismen i Förenta staterna är också mycket vänligt inställd till högerelementen. Jag ställde en gång frågan till er: "Vad tänker ni göra om amerikanerna invaderar Peking? Vilken inställning kommer ni att ta? Vilka åtgärder kommer ni att vidta? Tänker ni ställa er på Förenta staternas sida och upprätta en marionettregim, eller följer ni med oss upp i bergen?" Jag sade då att min avsikt var att bege mig upp i bergen, först till Chang-chiakou och sedan till Yenan. Jag talade då om ytterligheter och övervägde den värsta tänkbara möjligheten — vi är inte rädda för oreda. Även om Förenta staterna skulle ockupera halva Kina, skulle det inte skrämma oss. Ockuperade inte Japan större delen av Kina? Och slog inte vi tillbaka Japan och skapade ett nytt Kina? I samtal med några japaner sade jag att vi bör tacka den japanska imperialismen för dess angrepp, därför att den gjorde oss mycket gott genom att väcka hela nationens motstånd och främja vårt folks uppvaknande.

Högerelementen är lögnare, de är oärliga och gör fula saker bakom ryggen på oss. Vem kunde tro att Chang Po-chun skulle göra så många fula saker? Jag tror att ju högre ämbete dessa typer innehar, desto större blir deras förräderi. Förbundet mellan Chang och Lo vart förtjusta över de två parollerna, långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt, och låt hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla. De använde dessa två paroller för att bekämpa oss. Vi sade att vi var för långvarig samlevnad, men de försökte vända den till en kortvarig sådan för vår del. Vi sade att vi var för ömsesidig uppsikt och de förkastade all uppsikt. Till en tid löpte de amok och till slut fick de motsatsen till vad de önskade. De förvandlade den långvariga samlevnaden till en kortvarig sådan för sig själva. Hur går det med Chang Po-chuns ministerpost? Jag är rädd att han inte kan behålla den längre. Folket vill säkerligen inte vara med på att ett högerelement leder ett ministerium! Sedan finns det några välkända högerelement vilka är delegater till Nationella folkkongressen. Vad ska göras med dem? Jag är rädd att det blir svårt att ha dem kvar på dessa poster. Ting Ling till exempel kan inte längre vara delegat. I en del fall är det kanske inte bra om de inte får några poster eller arbeten. Till exempel, Chien Wei-chang kan kanske fortfarande behålla sin professur men inte posten som vicekansler. Vad en del andra professorer beträffar bör de kanske inte fortsätta som sådana tills vidare, eftersom de studerande vägrar att besöka deras föreläsningar. Vad för slags arbete kan de då göra? Vi kan tilldela dem en del annat arbete på universitetet, låta dem omdana sig under tiden och börja undervisa igen efter några år. Alla dessa frågor behöver övervägas, det är en komplicerad angelägenhet. Själva revolutionen är en komplicerad angelägenhet. Jag skulle därför vilja att ni diskuterade frågan om hur högerelementen ska behandlas och vilka åtgärder som ska vidtas för dem.

Hur står det till med de olika demokratiska partierna och vid gräsrötterna? Jag är rädd att ni som är i ansvariga ställningar inte har ett särskilt klart begrepp därom. De fanatiska högerelementen kan för en tid ha grumlat vattnet i vissa organisationer, så att vi inte kunnat se bottnen. Undersökningar avslöjar att de faktiskt uppgår till bara en eller två procent. Häll lite alun i vattnet, så kan ni se bottnen. Den pågående korrigeringen är som en dos alun. Sedan synpunkter luftats och debatter hållits i stor omfattning, kan ni se rakt igenom ner till bottnen. Vi har kunnat se igenom ända ner till bottnen i fabriker, byar och högskolor och har gått till botten med saker och ting inom det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och de demokratiska partierna.

Nu några ord om Fyrtiopunktsprogrammet för jordbrukets utveckling. Efter två års erfarenhet hålls de grundläggande målen fortfarande vid fyra, fem och åtta, det vill säga en årsskörd om 400 hundra jin spannmål per mou (3 000 kg per hektar) norr om Gula floden, 500 jin per mou (3 750 kg per hektar) norr om Huaifloden och 800 jin per mou (6000 kg per hektar) söder om Huaifloden. Detta mål bör uppnås på tolv år, det är den viktigaste punkten. I grunden har inga förändringar gjorts i programmet som helhet, med undantag för ett fåtal punkter. En del frågor har lösts, till exempel frågan om den kooperativa omvandlingen har i stort sett lösts, och därmed sammanhängande punkter har reviderats så att de överensstämmer. Förut betonades vissa punkter inte, såsom jordbruksmaskiner och konstgödsel, och eftersom stora ansträngningar ska göras på dessa områden, har dessa ting nu betonats i därmed sammanhängande punkter.

Några justeringar har gjorts i punkternas ordningsföljd. Efter vederbörligt övervägande vid det gemensamma mötet med Nationella folkkongressens ständiga utskott och Politiska rådgivande konferensens rikskommitté kommer detta reviderade förslag till Program för jordbrukets utveckling att offentliggöras för diskussion över hela landsbygden, såsom gjordes med den tidigare versionen. Det kan också diskuteras i fabriker, olika kretsar och de demokratiska partierna. Detta programförslag, som har förts fram av Kinas kommunistiska parti, har utarbetats av vår politiska planeringskammare, det vill säga Kinas kommunistiska partis Centralkommitté, och inte av den "politiska planeringskammare" som Chang Po-chun föreställde sig.

Det är viktigt att få alla bönder att diskutera detta program. Vi måste höja folkets livaktighet och entusiasm. Entusiasmen sjönk under andra halvåret i fjol och första halvåret i år och föll sedan ytterligare på grund av det bråk som högerelementen ställde till med i stad och på landsbygd. Korrigeringen och rörelsen mot högern har givit denna entusiasm en kraftig puff framåt. Enligt min åsikt är Fyrtiopunktsprogrammet väl avpassat till förhållandena i Kina och inte en produkt av subjektivism. Det fanns en del subjektivism i programmet, men vi har tagit bort det. Allt som allt finns det stort hopp för detta program. Kina kan ändras, okunnighet kan förvandlas till kunskap och slöhet till vitalitet.

Det finns en punkt i programmet om de fyra plågorisen, nämligen att utplåna råttor, sparvar, flugor och myggor. Jag är mycket intresserad av denna fråga, jag vet inte vad ni anser om den. Men jag antar att även ni är intresserade. Att göra oss av med de fyra plågorisen är en stor kampanj för folkhälsa och en kampanj för att förinta vidskepelse. Det är inte lätt att få bort dem. Att utrota de fyra plågorisen kräver också att åsikter luftas fritt, stora debatter hålls och väggtidningar skrivs. Om hela nationen mobiliseras för att göra detta och når en viss framgång, tror jag att det kommer att ske en ändring i folkets kynne och att den kinesiska nationens moral får ett stort uppsving. Vi måste stärka vår nation.

Utsikterna för familjeplaneringens framgång är goda. Vi bör ha en stor debatt även om denna fråga, och det bör bli perioder av försök, utvidgning och popularisering, vilka var och en pågår i flera år.

Det finns mycket för oss att göra. Många saker som fastställs i Fyrtiopunktsprogrammet för jordbrukets utveckling behöver utföras. Denna plan rör jordbruket. Det finns också planer för industrin och för kultur och utbildningsarbetet. När de tre första femårsplanerna uppfyllts kommer vårt lands utseende att ändras.

Vi uppskattar att årsproduktionen av stål kan nå tjugo miljoner ton vid slutet av tredje femårsplanen. Eftersom produktionen i år ligger på 5200000 ton, kan målet sannolikt uppnås inom tio år. Indien producerade 1600000 ton stål år 1952, och dess nuvarande produktion är litet över l 700000 ton, en ökning med endast omkring 100000 ton på fem år. Hur står det till för oss? År 1949 utgjorde vår produktion endast 190000 ton. Denna uppgick till 1000 000 ton i slutet av den treåriga återhämtningsperioden, och nu, fem år senare, har den nått upp till 5200000 ton, en ökning om mer än 3000000 ton på fem år. Fem år till, och vår produktion kan nå tiomiljoner tons - märket, eller något mer så att den ligger på 11500000 ton. Kan vi då nå upp till 20000000 ton när tredje femårsplanen är uppfylld? Ja, det kan vi.

Jag säger att detta vårt land är fullt av hopp. Högerelementen säger att det är hopplöst. De har fullständigt fel. De saknar tillit. Eftersom de bekämpar socialismen saknar de naturligtvis tillit. Vi håller fast vid socialismen och vi överflödar av tillit.

NOTER

[*]Tal vid Högsta statskonferensens trettonde möte.[TILLBAKA]

[1] I oktober 1957 förbjöd den polska regeringen veckotidningen Po Prostu, vilket ledde till upplopp bland de studerande.[TILLBAKA]
[2]Syftar på kamrat Mao Tsetungs tal den 30 april 1957 vid ett möte med ledande medlemmar av de demokratiska partierna och demokrater utan partitillhörighet om korrigeringsrörelsen och de intellektuellas ideologiska omdaning.[TILLBAKA]
[3]Lin Tse-hsu (1785—1850), Chingdynastins vicekung för provinserna Kwang-tung och Kwangsi under Första opiumkriget, stod för beslutsamt motstånd mot det brittiska angreppet.[TILLBAKA]
[4]De tre religionerna var i det gamla Kina konfucianismen, taoismen och buddhismen, och de nio tankeskolorna var konfucianerna, taoisterna, yin-yang-skolan, legalisterna, logikerna, mohisterna, de politiska strategerna, eklektikerna, och agrarskolan. Senare kom "de tre religionerna och de nio tankeskolorna" att i en bredare betydelse åsyfta de olika religiösa sekterna och de akademiska skolorna. I det gamla samhället användes uttrycket också för att beteckna folk i yrken med tvivelaktigt anseende.[TILLBAKA]